Vad är hans range?
...När piloten säger:
" Cabin Crew take your seats, please fasten your seatbelts and remain seated. We are about to enter some turbulent weather"
Känns som om det är mkt luft i dessa uttalanden (haha) men det måste ju finnas stål några få gånger. Det jobbiga är att det är sjukt svårt att räkna ut någon slags acceptabel range.
Faktorer man får ta in i beräkningarna kan vara tonläge, start- eller landning- vs mitt i resan-varningar (då de tidigare torde rankas som starkare) eller ansiktsuttryck hos flygvärdinnor (lite av angleshooting).
Det jobbiga är ju att man varit i både situationer då man faktiskt vaggats till en djupare sömn av turbulensen och situationer då säkerhetsbältet räddat en från att tjonga in huvudet i the overhead compartment.
Det irriterande är att båda gångerna så har kaptenen meddelat de stundande skakningarna med samma lugna ton.
Vilket jag iofs efter en kort stunds begrundande säkert föredrar än ett "Hold on people, we are in for a real treat here, id say its a coin flip whether we will make it out of this dead or alive...oh, and don't forget to put your seatbacks and tray tables in a locked and upright position,..wish me luck!"
Anledningen till att jag tänker på det var att jag i Juli var med om den värsta turbulensen i mitt liv i landningen mellan Tampa och Philadephia. Folk skrek "OMG!!!" rakt ut, Rosen svettades, Diva höll sitt halsbandskors utanför t-shirten, jag själv satt och spände mig och kämpade med att synen inte skulle grumlas mer av paniken.
Samtidigt är piloten knäpptyst. Det, om något, är ett kasst tecken på överlevnad. Jag är dock tacksam att han fokuserade på vårt turneringsliv mer än att multi-tejbla PLO, glo på söndagsfilmen och samtidigt som han då skulle ha kunnat be oss att spänna fast oss. Det hade vi redan gjort och i samma stund förstått att det inte skulle kunnat hjälpa oss ett jota, om vinden hade ökat en smula till.
Pilotens manöver var att, efter att landningsbenen fällts ut och vi var inne i ett tjockt, grått, blixtrande molntäcke på väg ned mot landningsbanan och precis börjat hoppas på att det kanske skulle gå vägen ändå, helt plötsligt, vända planet vad som kändes lodrätt uppåt och med fullt blås i alla motorer.
Det kändes som en start, fast i luften, som var alldeles för brant och värst av allt oväntad och alldeles fel. Jag vet inte om det räddade oss från en krock med nåt annat flygplan som också skulle ner (det var nån slags väntelista i luftrummet ovanför Philly blev vi snart varse) iom all turbulens och vi fick cirkulera runt i turbulensen 45 minuter till i väntan på bättre sikt och ledig plats.
Vi klarade oss iallafall och vi passagerare stämde upp i en lika film- amerikansk som IRL-o-amerikansk innerlig spontanapplåd efter att vi studsat ner på landningsbanan i alldeles för hög fart. Flygvärdinnan som suttit på sina händer mittemot oss på vår exitrow och blundande riktat blicken upp i planets tak gav först Diva sin skvallertidning (av ren lättnad verkade det som) och sa sen att att det här ändå inte varit i närheten av hennes värsta turbulens.
Det var rätt skönt att höra ändå, att det faktiskt inte alltid är lika mkt fara på taket som man tror. En kompis vars mamma varit flygvärdnina sa att tumregeln är att man vill klara de första 11 sekunderna i starten, efter det är den mest kritiska delen över. Så föreställ er en VM-final i 100 meter damer när ni lyfter. Hinner fyran gå i mål och ni fortfarande lever, så ska saken vara biff.
Coldplay ikväll på Stadion! Hepp!
" Cabin Crew take your seats, please fasten your seatbelts and remain seated. We are about to enter some turbulent weather"
Känns som om det är mkt luft i dessa uttalanden (haha) men det måste ju finnas stål några få gånger. Det jobbiga är att det är sjukt svårt att räkna ut någon slags acceptabel range.
Faktorer man får ta in i beräkningarna kan vara tonläge, start- eller landning- vs mitt i resan-varningar (då de tidigare torde rankas som starkare) eller ansiktsuttryck hos flygvärdinnor (lite av angleshooting).
Det jobbiga är ju att man varit i både situationer då man faktiskt vaggats till en djupare sömn av turbulensen och situationer då säkerhetsbältet räddat en från att tjonga in huvudet i the overhead compartment.
Det irriterande är att båda gångerna så har kaptenen meddelat de stundande skakningarna med samma lugna ton.
Vilket jag iofs efter en kort stunds begrundande säkert föredrar än ett "Hold on people, we are in for a real treat here, id say its a coin flip whether we will make it out of this dead or alive...oh, and don't forget to put your seatbacks and tray tables in a locked and upright position,..wish me luck!"
Anledningen till att jag tänker på det var att jag i Juli var med om den värsta turbulensen i mitt liv i landningen mellan Tampa och Philadephia. Folk skrek "OMG!!!" rakt ut, Rosen svettades, Diva höll sitt halsbandskors utanför t-shirten, jag själv satt och spände mig och kämpade med att synen inte skulle grumlas mer av paniken.
Samtidigt är piloten knäpptyst. Det, om något, är ett kasst tecken på överlevnad. Jag är dock tacksam att han fokuserade på vårt turneringsliv mer än att multi-tejbla PLO, glo på söndagsfilmen och samtidigt som han då skulle ha kunnat be oss att spänna fast oss. Det hade vi redan gjort och i samma stund förstått att det inte skulle kunnat hjälpa oss ett jota, om vinden hade ökat en smula till.
Pilotens manöver var att, efter att landningsbenen fällts ut och vi var inne i ett tjockt, grått, blixtrande molntäcke på väg ned mot landningsbanan och precis börjat hoppas på att det kanske skulle gå vägen ändå, helt plötsligt, vända planet vad som kändes lodrätt uppåt och med fullt blås i alla motorer.
Det kändes som en start, fast i luften, som var alldeles för brant och värst av allt oväntad och alldeles fel. Jag vet inte om det räddade oss från en krock med nåt annat flygplan som också skulle ner (det var nån slags väntelista i luftrummet ovanför Philly blev vi snart varse) iom all turbulens och vi fick cirkulera runt i turbulensen 45 minuter till i väntan på bättre sikt och ledig plats.
Vi klarade oss iallafall och vi passagerare stämde upp i en lika film- amerikansk som IRL-o-amerikansk innerlig spontanapplåd efter att vi studsat ner på landningsbanan i alldeles för hög fart. Flygvärdinnan som suttit på sina händer mittemot oss på vår exitrow och blundande riktat blicken upp i planets tak gav först Diva sin skvallertidning (av ren lättnad verkade det som) och sa sen att att det här ändå inte varit i närheten av hennes värsta turbulens.
Det var rätt skönt att höra ändå, att det faktiskt inte alltid är lika mkt fara på taket som man tror. En kompis vars mamma varit flygvärdnina sa att tumregeln är att man vill klara de första 11 sekunderna i starten, efter det är den mest kritiska delen över. Så föreställ er en VM-final i 100 meter damer när ni lyfter. Hinner fyran gå i mål och ni fortfarande lever, så ska saken vara biff.
Coldplay ikväll på Stadion! Hepp!
